Sickan och Stalin hade också en plan

Diagram över den första sovjetiska femårsplanens förväntade stålproduktion. Gick väl sisådär ... verkligheten visade en märklig oförståelse för vilka mål som planen ställt upp.

Kan du föreställa dig hur världen ser ut 2030? Inte det? Då kan du väl ännu mindre föreställa dig hur den ser ut 2050? Visst kan man spekulera – men variablerna är oräkneliga och många är svåra att förutse trots att de kan få stora konsekvenser; som exempelvis naturkatastrofer – torka, översvämningar och orkaner – eller jordbävningar och vulkanutbrott. Lägg till detta den tekniska utvecklingen – hur många spådde rätt för fyrtio år sedan om hur våra kommunikationsmönster skulle se ut i dag? Och den tekniska utvecklingen påverkar precis allt i våra liv.

I gårdagens DN kräver Johan Kuylenstierna som är adjungerad professor vid Stockholms universitet och Lisa Sennerby Forsse, rektor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), att stat och politiker ska upprätta planer så att Sveriges livsmedelsförsörjning ska kunna upprätthållas 2030 – och 2050.

De räknar på ett förtjänstfullt sätt upp problemområden i dag och i morgon när det gäller livsmedelsproduktion. Men hur vet vi vad som är problemet om 20 år? Eller 40 år? Det kanske inte ens finns några problem?

Detta utspel är ännu ett av alla dessa försök av samhällets ingenjörer att upprätta institutioner som ska måla upp hotfulla scenarios och därefter föreslå regleringar och inskränkningar i våra liv. Först skaffar de sig jobb genom att utreda hoten och så skaffar de sig nya jobb genom att se till att det inrättas myndigheter som ska administrera avvärjandet av hoten.

Men om ingen med någon större precision kan säga vilka hot vi står inför – varför ska vi då alls införa regelverk som ska kunna möta hoten?

Visst kan vår livsmedelsförsörjning bli problematisk i framtiden – men är inte det viktiga att de som i olika former arbetar med att producera livsmedel får göra det i fred utan att någon myndighet lägger sig i? Matproduktion är en verksamhet som ständigt förändrar sig, en verksamhet vars villkor kan se olika ut från dag till dag beroende på att omvärlden ständigt förändras och förändras drastiskt – det gör att våra matproducenter behöver frihet från byråkratisk översyn – de behöver inte inte mer byråkratisk översyn och kontroll. Förändrar sig marknaden snabbt så måste de som agerar där kunna röra sig snabbt.

Jag kan höra hur en del läsare muttrar om att jag totalt förlorat förståndet och förälskat mig i marknaden och inte förstår att just i denna sektor så behövs det statlig styrning.

Men statlig styrning är av jordbruk och livsmedelsproduktion är vad vi haft sedan 1960-talet och vad är resultatet? En utarmad landsbygd där bara de riktigt stora jordbruken överlever och de gör det genom EU-stöd. Tack för det staten.

Dagens Nyheter har verkligen utvecklats till planeringivrarnas husorgan. Dagens kulturdel inleds med en betraktelse av Malin Ullgren där hon bland annat konstaterar att:

”Men parallellt med att jag har blivit rädd för framtiden, vet jag att det inte är som i mardrömmen, när ingen förstår. Många förstår. Vad som då behövs, för en återfunnen framtidstro, är känslan av stora ambitioner och en plan. Åtminstone i det överblickbara, svenska sammanhanget.”

Återigen denna förbannade ”plan”.

Men vi behöver inte planer. Du och jag, vårt samhälle, våra organisationer och våra olika former av verksamheter – vi behöver frihet – först då kan vi nyttja alla våra möjligheter och förmågor när vi ställs inför oväntade och oförutsedda utmaningar. Att längta efter en ”plan” är som att dra på sig en tvångströja innan man äntrar boxningsringen.