Stonewallupploppen – en kamp för att få vara i fred och inte behöva vara som alla andra.
En del diskussioner försöker jag undvika, dit hör alla
former av diskussioner om homosexualitet, gaykultur och queerfrågor. Det beror
till viss del på att jag är ganska ointresserad av andra människors relationer
– det gäller såväl de känslomässiga som sexuella band de upprättar. Jag förstår
mig rätt väl på hur samhället fungerar – den enskilda människan däremot kommer
nog för alltid att framstå som ett mysterium för mig; och en del mysterier
känner jag heller ingen större lust att förstå; finns det människor som blir
upphetsade av att deras partner är en man som klär ut sig till cheerleader och
som innan varje samlag rullar sig i tapetklister och kokosflingor så stör det
mig inte nämnvärt även om jag är så hetero att Lennart Hyland framstår som
queer. Känns liksom litet förmätet att tala om för dem som inte är hetero hur
de ska förhålla sig i alla sina inre trätor (för de bråkar ibland ungefär lika
mycket som sjuttiotalsvänstern en gång i tiden).
Jag finner dock de här frågorna intressanta i ett sammanhang
– och det gäller individens frihet – varje försök att inskränka människors
rättigheter på grundval av att de idkar samlag iförda ett kroppspansar av
klisterstela kokosflingor gör mig vansinnig. Fast jag blir förstås vansinnig av
alla försök inskränka människors frihet, men det bidrar till att frågan inte
varit så viktig för mig i ett svenskt perspektiv – det är inte så fasligt många
i Sverige som förföljs på grund av sin sexuella läggning.
Fast det finns ännu ett skäl till att jag drar mig undan
dessa diskussioner – och det är att jag aldrig riktigt kunna placera in frågan
om gay och queer i ett klassperspektiv (det har jag för övrigt inte lyckats med
när det gäller kvinnofrågan heller).
Jag påminns om den där ekvationen som jag aldrig får ihop
när jag i Jacobin läser Andrew Fogles ”Hegemony and Sodomist strategy” (http://jacobinmag.com/2013/01/hegemony-and-sodomist-strategy/)
och jag lockas att försöka brottas litet grann med frågeställningen.
Fogle angriper stora delar av USA:s organiserade gayrörelse
därför att den inte tagit strid för Bradley Manning – soldaten som läckte
några ton hemliga uppgifter till Wikileaks och som efter att han avslöjats
hållit fängslad under vedervärdiga förhållanden. De som är gay borde stå upp
till Mannings försvar menar Fogle eftersom Manning är gay. Men varför skulle de
som är gay och som stödjer USA:s utrikespolitik försvara någon som motarbetar
denna utrikespolitik bara för att de delar sexuell läggning? Tankegången är
obegriplig.
Förvisso borde gayrörelsen försvara Manning eftersom det är
i dess intresse att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna – men
det bör då också innebära att gayrörelsen bör angripa en massa av de åtgärder
som Obama-administrationen vidtagit för att minska rättsäkerheten för alla
medborgare.
Fogle är också förbannad för att HRC (en organisation som
kämpar mot diskriminering av HBT-personer) utnämnt Goldman Sachs till den
arbetsplats i USA som är bäst för den som är gay eller lesbisk, och Goldman
Sachs VD har också utsetts till en av HRC:s talesmän.
Vi talar här om Goldman Sachs – en institution som hjälpte
Grekland att dölja tillståndet i landets finanser, och som därmed bidrog till
eurokrisen som nu ska betalas av vanligt folk och två av dem som ska se till
att vanligt folk betalar är två av Goldman Sachs tidigare anställda – Monti och
Draghi. Vi talar om en institution som om och om igen brutit mot marknadens
regler och drivit folk ut i fattigdom och misär – en bank som växt samman med
staterna i hela västvärlden – framförallt i USA där chefer från banken ofta
hamnar i ledningen på finansdepartementet. Goldman Sachs förstör marknaden och
undergräver demokratin och då är det väl ändå ganska ointressant om de har en
VD som propagerar för samkönade äktenskap.
Frågan om kön är inte viktigare än frågan om klass, det är
därför jag aldrig lyckas säga det där som alla andra män så lätt hasplar ur
sig: ”Jag är feminist”.
Men den viktigaste frågan är ändå den om frihet och jag tror
jag förstår vad Andrew Fogle far efter – fast han inte riktigt lyckas formulera
det. En gång i tiden var gayrörelsen en rörelse som kämpade för att man inte
skulle behöva vara som alla andra – det var det Stonewallupploppen gällde – man
ville leva sitt eget liv utan att ha någons godkännande. Man var faktiskt en
motkultur. Man ville befinna sig utanför samhället.
Men i dag … det är kyrkbröllop och Bingolotto … och ett
envist argumenterande för att vi är som alla andra … egentligen …
Och jag börjar förstå varför jag aldrig riktigt får ihop den
där ekvationen. Den går inte ihop. Man kan inte skapa någon slags enhetsfronter
baserade på kön eller sexuell läggning – man kan bara hävda att ingen,
absolut ingen ska förföljas och förtryckas på grund av kön eller sexuell
läggning. Men att försöka få oss alla blunda för motsättningarna i samhället
och istället fokusera på rätten till kyrkbröllop för queerpersoner … tror inte
bögarna och flatorna vid Stonewall hade brutit upp mycket gatsten för den
frågans skull …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar