torsdag 3 januari 2013

Hegemoni och sodomi

Stonewallupploppen – en kamp för att få vara i fred och inte behöva vara som alla andra.

En del diskussioner försöker jag undvika, dit hör alla former av diskussioner om homosexualitet, gaykultur och queerfrågor. Det beror till viss del på att jag är ganska ointresserad av andra människors relationer – det gäller såväl de känslomässiga som sexuella band de upprättar. Jag förstår mig rätt väl på hur samhället fungerar – den enskilda människan däremot kommer nog för alltid att framstå som ett mysterium för mig; och en del mysterier känner jag heller ingen större lust att förstå; finns det människor som blir upphetsade av att deras partner är en man som klär ut sig till cheerleader och som innan varje samlag rullar sig i tapetklister och kokosflingor så stör det mig inte nämnvärt även om jag är så hetero att Lennart Hyland framstår som queer. Känns liksom litet förmätet att tala om för dem som inte är hetero hur de ska förhålla sig i alla sina inre trätor (för de bråkar ibland ungefär lika mycket som sjuttiotalsvänstern en gång i tiden).
Jag finner dock de här frågorna intressanta i ett sammanhang – och det gäller individens frihet – varje försök att inskränka människors rättigheter på grundval av att de idkar samlag iförda ett kroppspansar av klisterstela kokosflingor gör mig vansinnig. Fast jag blir förstås vansinnig av alla försök inskränka människors frihet, men det bidrar till att frågan inte varit så viktig för mig i ett svenskt perspektiv – det är inte så fasligt många i Sverige som förföljs på grund av sin sexuella läggning.
Fast det finns ännu ett skäl till att jag drar mig undan dessa diskussioner – och det är att jag aldrig riktigt kunna placera in frågan om gay och queer i ett klassperspektiv (det har jag för övrigt inte lyckats med när det gäller kvinnofrågan heller).
Jag påminns om den där ekvationen som jag aldrig får ihop när jag i Jacobin läser Andrew Fogles ”Hegemony and Sodomist strategy” (http://jacobinmag.com/2013/01/hegemony-and-sodomist-strategy/) och jag lockas att försöka brottas litet grann med frågeställningen.
Fogle angriper stora delar av USA:s organiserade gayrörelse därför att den inte tagit strid för Bradley Manning – soldaten som läckte några ton hemliga uppgifter till Wikileaks och som efter att han avslöjats hållit fängslad under vedervärdiga förhållanden. De som är gay borde stå upp till Mannings försvar menar Fogle eftersom Manning är gay. Men varför skulle de som är gay och som stödjer USA:s utrikespolitik försvara någon som motarbetar denna utrikespolitik bara för att de delar sexuell läggning? Tankegången är obegriplig.
Förvisso borde gayrörelsen försvara Manning eftersom det är i dess intresse att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna – men det bör då också innebära att gayrörelsen bör angripa en massa av de åtgärder som Obama-administrationen vidtagit för att minska rättsäkerheten för alla medborgare.
Fogle är också förbannad för att HRC (en organisation som kämpar mot diskriminering av HBT-personer) utnämnt Goldman Sachs till den arbetsplats i USA som är bäst för den som är gay eller lesbisk, och Goldman Sachs VD har också utsetts till en av HRC:s talesmän.
Vi talar här om Goldman Sachs – en institution som hjälpte Grekland att dölja tillståndet i landets finanser, och som därmed bidrog till eurokrisen som nu ska betalas av vanligt folk och två av dem som ska se till att vanligt folk betalar är två av Goldman Sachs tidigare anställda – Monti och Draghi. Vi talar om en institution som om och om igen brutit mot marknadens regler och drivit folk ut i fattigdom och misär – en bank som växt samman med staterna i hela västvärlden – framförallt i USA där chefer från banken ofta hamnar i ledningen på finansdepartementet. Goldman Sachs förstör marknaden och undergräver demokratin och då är det väl ändå ganska ointressant om de har en VD som propagerar för samkönade äktenskap.
Frågan om kön är inte viktigare än frågan om klass, det är därför jag aldrig lyckas säga det där som alla andra män så lätt hasplar ur sig: ”Jag är feminist”.
Men den viktigaste frågan är ändå den om frihet och jag tror jag förstår vad Andrew Fogle far efter – fast han inte riktigt lyckas formulera det. En gång i tiden var gayrörelsen en rörelse som kämpade för att man inte skulle behöva vara som alla andra – det var det Stonewallupploppen gällde – man ville leva sitt eget liv utan att ha någons godkännande. Man var faktiskt en motkultur. Man ville befinna sig utanför samhället.
Men i dag … det är kyrkbröllop och Bingolotto … och ett envist argumenterande för att vi är som alla andra … egentligen …
Och jag börjar förstå varför jag aldrig riktigt får ihop den där ekvationen. Den går inte ihop. Man kan inte skapa någon slags enhetsfronter baserade på kön eller sexuell läggning – man kan bara hävda att ingen, absolut ingen ska förföljas och förtryckas på grund av kön eller sexuell läggning. Men att försöka få oss alla blunda för motsättningarna i samhället och istället fokusera på rätten till kyrkbröllop för queerpersoner … tror inte bögarna och flatorna vid Stonewall hade brutit upp mycket gatsten för den frågans skull …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar