tisdag 8 januari 2013

Att försöka skörda det man inte sått


Så här såg den svenska landsbygden ut då Bondeförbundet formerades, men sedan 
dess har den riktige Liemannen uppenbarligen gått fram över åkrar och ängar.

Jag har bestämt mig för att 2013 ska bli ett år då jag läser om alla de böcker som jag tror format mig genom åren för att … ja, för att se om jag uppfattar dem på samma sätt; och för att se om jag fortfarande är formad av dem – eller om jag kanske rentav missuppfattat dem. Eller – hemska tanke – inte förstått dem alls.
Sedan några dagar läser jag därför om Stephen Jay Goulds ”Structure of evolutionary theory” och jag kommer till ett av avsnitten om hur arternas utveckling tar språng där ute i periferin; i avskilda miljöer vars villkor plötsligt förändras … och jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på Centerpartiet.
De svenska partierna uppstår för att representera mycket distinkta och tydliga intressen hos sociala skikt och klasser. Visst, vi vet alla att man kan alltid diskutera om de representerade dessa klassers verkliga intressen, men vi kan väl vara nöjda med konstaterandet att vid olika givna tidpunkter i den svenska moderna historien – åtminstone fram till 1970-talet så har majoriteten av dem som tillhört arbetarklassen röstat på socialdemokraterna och majoriteten av dem som varit lantbrukare har röstat på det vi idag kallar Centerpartiet.
Nu har det presenterats ett förslag till nytt idéprogram och diskussionerna är lika vildsinta som de kunde vara på en logdans innan den svenska landsbygden avfolkades, och resultatet kan bli likartat – diskussionen övergår i slagsmål som slutar med att alla ligger utslagna.
Jag finner förslaget sympatiskt till stora delar, men det innebär inte att jag tror att det på något sätt kan innebära en räddning för centerpartiet och att det får framgångar i kommande val. Och varför skulle de få det – sådant jag finner sympatiskt i svensk partipolitik visar sig oftast vara sådant som innebär att partier eller politiker lider irreparabel skada.
En del av dem som försvarat idéprogrammet talar om Centerns frihetliga idétradition. Jag måste säga att jag har litet svårt att se den traditionen, tvärtom är det väl så att Centerpartiet och böndernas organisationer alltid strävat efter statliga ingripanden och regleringar för att förbättra sin position. I de leden verkar tilliten till marknaden och den egna förmågan vara begränsad eftersom man vill att marknaden ska regleras och den egna verksamheten subsidieras.
Mellan 2008 och 2011 minskade antalet heltidsarbetande bönder från 27.000 till 22.000. Representanter för LRF kommenterade detta med att det: ”Krävs att politikerna tar större ansvar för jordbruket”.
Men så har böndernas representanter sagt ända sedan kohandeln med socialdemokraterna på 1930-talet. Jag har väldigt svårt att se var jag ska kunna hitta det frihetliga idéarvet i Centerpartiet. Frihetlighet måste väl ändå tolkas som att man strävar efter ett starkt civilt samhälle och en stat med minimalt inflytande över medborgarna som antas kunna organisera sig själva på sådant sätt att deras olika intressen tillvaratas. Visst kan man finna sådana uttalanden i partiets historia – men så länge som man samtidigt ser det som en självklarhet att stat och politik ska hjälpa lantbruket istället för att lämna det ifred – så länge blir inte frihetligheten verklig. De inskränkningar som föreslås i statens verksamhet är mest till för att det ska bli pengar över som sedan ska komma den egna väljarbasen till del. Och så agerar de flesta politiker.
Så Centerpartiet är ett parti vars praktiska politik i ett århundrade varit att kräva regleringar som gynnar bönder, allteftersom den väljarbasen minskat har man liksom andra partier rört sig mot någon inbillad mittpunkt i politiken där man ska kunna nå så många som möjligt. Men det innebär i praktiken att man måste tävla med partier som lovar olika former av bidrag och stöd – och där är det svårt att konkurrera med ett idéprogram vars grundtanke är att du och jag egentligen kan rå oss själva och klara oss utan bidrag och stöd.
Man kan alltså tänka sig följande möjligheter:
      Centern antar idéprogrammet och åker ur riksdagen. Inte därför att programmet i mitt tycke är dåligt – tvärtom – men därför att nästan ingen i Centern dragit i verklig strid för de idéerna under alla de år partiet existerat – det finns ingen opinion än i samhället för dessa idéer och samtidigt känner sig byråkratin i partiet tvungen att locka väljare lokalt och regionalt med att ställa ut olika löften. Partibyråkratin kommer därför inte att kunna mobiliseras i valarbetet, de vet liksom inte riktigt vad de ska göras.
      Centern förkastar idéprogrammet och åker ur riksdagen därför att 22.000 storbönder som är beroende av staten, regleringar och EU lika gärna kan rösta på moderaterna.  Och att partiet fortsätter tala om levande landsbygd så där i största allmänhet innebär att man ska fortsätta tävla med de andra partierna om vem som är mest uppfinningsrik när det gäller att hitta på stöd till den egna orten och bygden och då blir det väl frågan om vem som lovar bygga det största badhuset eller den största fotbollsarenan.
Den som vill montera ner staten och istället vill se ett samhälle byggt på starka frivilliga sammanslutningar måste nog vara inställd på att börja om från början med att organisera människor i vardagen. Finns inga genvägar som till exempel att kapa ett parti.
… och jag fortsätter läsa Stephen Jay Gould … och påminns då också om att de flesta av de artvarianter som uppstår i de där avskilda och förändrade miljöerna inte är livskraftiga …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar