torsdag 31 januari 2013

Inte bara i Indien


… en dag lär de slå tillbaka …

Åh, alla dessa efterblivna nationer i tredje världen där kvinnor hela tiden utsätts för övergrepp av varjehanda slag. I västvärlden däremot är vi så mycket mer utvecklade och civiliserade när det gäller mäns relationer till kvinnor. Jo, kvinnorna får inte lika mycket  i lön och inte lika många styrelseplatser – men vi är snälla mot dem. Men därute i resten av världen där misshandlas, våldtas och mördas kvinnor.
Eller?
Jag önskar det vore så. Då skulle man enkelt kunna säga att övergrepp mot kvinnor följer av att ett samhälle eller en kultur är mer efterbliven, och allt skulle fixa sig ju mer utvecklat samhället blev. Fler mobiltelefoner innebär färre våldtäkter … på ett ungefär
Aftonbladet har nu en serie reportage betitlade ”Våldtäkternas stad”. Den staden antas ligga i Indien.
Jag som trodde den låg i Louisiana, USA, där en man nyligen arresterades i Marrero efter att ha våldtagit en 4-åring. Ungefär samtidigt arresterades en man för att ha våldtagit en 83-åring. Också i Marrero, Louisiana.
Marrero borde väl därför på något sätt kunna göra anspråk på att vara våldtäkternas stad.
Eller kanske är det Cleveland i Texas där 20 män (ja, vetefan om man kan kalla dem män) våldtog en elvaåring. Eller så är det Richmond i Kalifornien där sex män nyligen våldtog en femtonåring.
Eller kanske är det Chicago där sex personer våldtog en sextonåring.
Eller kanske vi ska fundera på att det anmäls en våldtäkt var sjätte minut i USA. Och jo, vi tänker samma sak du och jag, det är de anmälda våldtäkterna vi talar om då. Vi pratar inte om de våldtäkter som begås mot kvinnor eller flickor som är så sönderslagna efteråt att de inte orkar eller vågar ta sig till polisen för att anmäla en våldtäkt. Eller som inte går till polisen därför att de anser att de inte är värda bättre än att bli våldtagna och slagna. Varje år mördas i USA minst 1.000 kvinnor av en man de i någon mening har ett förhållande med.
Och hur vi än väger och mäter våldtäkter och övergrepp mot kvinnor så är inte någon plats i Indien ”Våldtäkternas stad” – den platsen ligger med största säkerhet i Sydafrika  (som ju är ett något mindre land än Indien) som varje år har 60.000 anmälda våldtäkter – enligt polisens beräkningar så anmäls bara en tiondel av våldtäkterna (den beräkningen verkar i och för sig märklig med tanke på invånarantalet – men antalet anmälda våldtäkter är illa nog.)
Eller så finns den platsen i Kongo eller Mali.
Eller … ?
Det är det som är så dumt med utnämnandet av en plats till ”Våldtäkternas stad” – det är ett försök att förvrida vårt seende – att få oss att tro att våld mot kvinnor är koncentrerat till en plats i världen när det i verkligheten är en alltför vanlig del av kvinnors vardag … överallt.
Men visst är våldet vanligare och grövre i de samhällen där klassklyftorna är som störst. Kanske faller domen just därför desto hårdare över våldtäktsmän i den mer utvecklade delen av världen.

söndag 27 januari 2013

Mussolini, musklerna och massorna


George Orwell – kryptofascist? I så fall tillsammans med Walt Whitman och Wendell Berry …

Henrik Arnstad hävdar i dag i DN att fascismen alltid är en man – en muskulös, ung och aktiv man – en urkraft som står i förbund med naturen – både den vilda skogen och den brukade åkerjorden.
Och visst kan man hitta bilder, texter, filmer, målningar, statyer och tal som alla hyllar den hårda manskroppen, den fysiska styrkan och den manliga djärvheten hos racerbilsföraren, piloten eller bergsklättraren.
Men jag kan hitta minst lika många hyllningar till muskler och mannakraft i de kämpande demokratiska rörelserna – just därför att de var kämpande så insåg de att det räckte inte med friska idéer – det krävdes friska, hårda och härdade kroppar. Inte var det bara Walt Whitman som prisade urkraften som bodde i det arbetande folkets blod, senor och kött i ”I sing the body electric”.
Jag kan svårligen tänka mig en mer anti-fascistisk person än George Orwell – och hur ska Arnstad hantera Orwells klagosång över det fysiska förfallet och klenheten hos det engelska folket? I en essä mindes Orwell med saknad sin ungdom då de brittiska soldaterna hade kraftiga lår och bröstkorgar som öltunnor.
Att bejaka fysisk styrka, att sträva efter det är inte på något sätt fascistiskt – den amerikanska masskultur som växer fram samtidigt med den fascistiska i Europa visar oss också starka män. Men Arnstad förmår inte se den avgörande skillnaden.
I USA är den starke, muskulöse mannen en hjälte därför att han är stark – och går sin egen väg. Han undviker helst helt alla former av kollektiv – och blir bara högst motvilligt en del av dem när de behöver skydd.
I Italien och Tyskland är den starke, muskulöse mannen en hjälte därför att han är stark – och därför att han inte går sin egen väg utan glatt blir en del av det statligt kontrollerade kollektivet.
Där går skiljelinjen mellan fascism och demokrati – inte i synen på muskler.
Muskler och hårda kroppar är alldeles utmärkt – om deras ägare har en självständigt tänkande hjärna.
Arnstad själv verkar inte tänka så där väldigt självständigt. Han citerar fem böcker, väver ihop de tankegångar han citerar och vips – så har vi en analys av fascism. Lika förenklad är hans syn på kopplingen jordbruk och fascism. Även här skulle jag kunna visa hur demokrater har pläderat för den förädlande verkan jordbruk kan ha på människan – men Arnstad kanske anser att Wendell Berry är kryptofascist.
Det är dyrkan av kollektivet, ledaren och underkastelsen som är grunden för fascismen. Dyrkan av styrka, djärvhet, skogar och åkrar är inget fascistiskt.

tisdag 8 januari 2013

Att försöka skörda det man inte sått


Så här såg den svenska landsbygden ut då Bondeförbundet formerades, men sedan 
dess har den riktige Liemannen uppenbarligen gått fram över åkrar och ängar.

Jag har bestämt mig för att 2013 ska bli ett år då jag läser om alla de böcker som jag tror format mig genom åren för att … ja, för att se om jag uppfattar dem på samma sätt; och för att se om jag fortfarande är formad av dem – eller om jag kanske rentav missuppfattat dem. Eller – hemska tanke – inte förstått dem alls.
Sedan några dagar läser jag därför om Stephen Jay Goulds ”Structure of evolutionary theory” och jag kommer till ett av avsnitten om hur arternas utveckling tar språng där ute i periferin; i avskilda miljöer vars villkor plötsligt förändras … och jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på Centerpartiet.
De svenska partierna uppstår för att representera mycket distinkta och tydliga intressen hos sociala skikt och klasser. Visst, vi vet alla att man kan alltid diskutera om de representerade dessa klassers verkliga intressen, men vi kan väl vara nöjda med konstaterandet att vid olika givna tidpunkter i den svenska moderna historien – åtminstone fram till 1970-talet så har majoriteten av dem som tillhört arbetarklassen röstat på socialdemokraterna och majoriteten av dem som varit lantbrukare har röstat på det vi idag kallar Centerpartiet.
Nu har det presenterats ett förslag till nytt idéprogram och diskussionerna är lika vildsinta som de kunde vara på en logdans innan den svenska landsbygden avfolkades, och resultatet kan bli likartat – diskussionen övergår i slagsmål som slutar med att alla ligger utslagna.
Jag finner förslaget sympatiskt till stora delar, men det innebär inte att jag tror att det på något sätt kan innebära en räddning för centerpartiet och att det får framgångar i kommande val. Och varför skulle de få det – sådant jag finner sympatiskt i svensk partipolitik visar sig oftast vara sådant som innebär att partier eller politiker lider irreparabel skada.
En del av dem som försvarat idéprogrammet talar om Centerns frihetliga idétradition. Jag måste säga att jag har litet svårt att se den traditionen, tvärtom är det väl så att Centerpartiet och böndernas organisationer alltid strävat efter statliga ingripanden och regleringar för att förbättra sin position. I de leden verkar tilliten till marknaden och den egna förmågan vara begränsad eftersom man vill att marknaden ska regleras och den egna verksamheten subsidieras.
Mellan 2008 och 2011 minskade antalet heltidsarbetande bönder från 27.000 till 22.000. Representanter för LRF kommenterade detta med att det: ”Krävs att politikerna tar större ansvar för jordbruket”.
Men så har böndernas representanter sagt ända sedan kohandeln med socialdemokraterna på 1930-talet. Jag har väldigt svårt att se var jag ska kunna hitta det frihetliga idéarvet i Centerpartiet. Frihetlighet måste väl ändå tolkas som att man strävar efter ett starkt civilt samhälle och en stat med minimalt inflytande över medborgarna som antas kunna organisera sig själva på sådant sätt att deras olika intressen tillvaratas. Visst kan man finna sådana uttalanden i partiets historia – men så länge som man samtidigt ser det som en självklarhet att stat och politik ska hjälpa lantbruket istället för att lämna det ifred – så länge blir inte frihetligheten verklig. De inskränkningar som föreslås i statens verksamhet är mest till för att det ska bli pengar över som sedan ska komma den egna väljarbasen till del. Och så agerar de flesta politiker.
Så Centerpartiet är ett parti vars praktiska politik i ett århundrade varit att kräva regleringar som gynnar bönder, allteftersom den väljarbasen minskat har man liksom andra partier rört sig mot någon inbillad mittpunkt i politiken där man ska kunna nå så många som möjligt. Men det innebär i praktiken att man måste tävla med partier som lovar olika former av bidrag och stöd – och där är det svårt att konkurrera med ett idéprogram vars grundtanke är att du och jag egentligen kan rå oss själva och klara oss utan bidrag och stöd.
Man kan alltså tänka sig följande möjligheter:
      Centern antar idéprogrammet och åker ur riksdagen. Inte därför att programmet i mitt tycke är dåligt – tvärtom – men därför att nästan ingen i Centern dragit i verklig strid för de idéerna under alla de år partiet existerat – det finns ingen opinion än i samhället för dessa idéer och samtidigt känner sig byråkratin i partiet tvungen att locka väljare lokalt och regionalt med att ställa ut olika löften. Partibyråkratin kommer därför inte att kunna mobiliseras i valarbetet, de vet liksom inte riktigt vad de ska göras.
      Centern förkastar idéprogrammet och åker ur riksdagen därför att 22.000 storbönder som är beroende av staten, regleringar och EU lika gärna kan rösta på moderaterna.  Och att partiet fortsätter tala om levande landsbygd så där i största allmänhet innebär att man ska fortsätta tävla med de andra partierna om vem som är mest uppfinningsrik när det gäller att hitta på stöd till den egna orten och bygden och då blir det väl frågan om vem som lovar bygga det största badhuset eller den största fotbollsarenan.
Den som vill montera ner staten och istället vill se ett samhälle byggt på starka frivilliga sammanslutningar måste nog vara inställd på att börja om från början med att organisera människor i vardagen. Finns inga genvägar som till exempel att kapa ett parti.
… och jag fortsätter läsa Stephen Jay Gould … och påminns då också om att de flesta av de artvarianter som uppstår i de där avskilda och förändrade miljöerna inte är livskraftiga …

torsdag 3 januari 2013

Hegemoni och sodomi

Stonewallupploppen – en kamp för att få vara i fred och inte behöva vara som alla andra.

En del diskussioner försöker jag undvika, dit hör alla former av diskussioner om homosexualitet, gaykultur och queerfrågor. Det beror till viss del på att jag är ganska ointresserad av andra människors relationer – det gäller såväl de känslomässiga som sexuella band de upprättar. Jag förstår mig rätt väl på hur samhället fungerar – den enskilda människan däremot kommer nog för alltid att framstå som ett mysterium för mig; och en del mysterier känner jag heller ingen större lust att förstå; finns det människor som blir upphetsade av att deras partner är en man som klär ut sig till cheerleader och som innan varje samlag rullar sig i tapetklister och kokosflingor så stör det mig inte nämnvärt även om jag är så hetero att Lennart Hyland framstår som queer. Känns liksom litet förmätet att tala om för dem som inte är hetero hur de ska förhålla sig i alla sina inre trätor (för de bråkar ibland ungefär lika mycket som sjuttiotalsvänstern en gång i tiden).
Jag finner dock de här frågorna intressanta i ett sammanhang – och det gäller individens frihet – varje försök att inskränka människors rättigheter på grundval av att de idkar samlag iförda ett kroppspansar av klisterstela kokosflingor gör mig vansinnig. Fast jag blir förstås vansinnig av alla försök inskränka människors frihet, men det bidrar till att frågan inte varit så viktig för mig i ett svenskt perspektiv – det är inte så fasligt många i Sverige som förföljs på grund av sin sexuella läggning.
Fast det finns ännu ett skäl till att jag drar mig undan dessa diskussioner – och det är att jag aldrig riktigt kunna placera in frågan om gay och queer i ett klassperspektiv (det har jag för övrigt inte lyckats med när det gäller kvinnofrågan heller).
Jag påminns om den där ekvationen som jag aldrig får ihop när jag i Jacobin läser Andrew Fogles ”Hegemony and Sodomist strategy” (http://jacobinmag.com/2013/01/hegemony-and-sodomist-strategy/) och jag lockas att försöka brottas litet grann med frågeställningen.
Fogle angriper stora delar av USA:s organiserade gayrörelse därför att den inte tagit strid för Bradley Manning – soldaten som läckte några ton hemliga uppgifter till Wikileaks och som efter att han avslöjats hållit fängslad under vedervärdiga förhållanden. De som är gay borde stå upp till Mannings försvar menar Fogle eftersom Manning är gay. Men varför skulle de som är gay och som stödjer USA:s utrikespolitik försvara någon som motarbetar denna utrikespolitik bara för att de delar sexuell läggning? Tankegången är obegriplig.
Förvisso borde gayrörelsen försvara Manning eftersom det är i dess intresse att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna – men det bör då också innebära att gayrörelsen bör angripa en massa av de åtgärder som Obama-administrationen vidtagit för att minska rättsäkerheten för alla medborgare.
Fogle är också förbannad för att HRC (en organisation som kämpar mot diskriminering av HBT-personer) utnämnt Goldman Sachs till den arbetsplats i USA som är bäst för den som är gay eller lesbisk, och Goldman Sachs VD har också utsetts till en av HRC:s talesmän.
Vi talar här om Goldman Sachs – en institution som hjälpte Grekland att dölja tillståndet i landets finanser, och som därmed bidrog till eurokrisen som nu ska betalas av vanligt folk och två av dem som ska se till att vanligt folk betalar är två av Goldman Sachs tidigare anställda – Monti och Draghi. Vi talar om en institution som om och om igen brutit mot marknadens regler och drivit folk ut i fattigdom och misär – en bank som växt samman med staterna i hela västvärlden – framförallt i USA där chefer från banken ofta hamnar i ledningen på finansdepartementet. Goldman Sachs förstör marknaden och undergräver demokratin och då är det väl ändå ganska ointressant om de har en VD som propagerar för samkönade äktenskap.
Frågan om kön är inte viktigare än frågan om klass, det är därför jag aldrig lyckas säga det där som alla andra män så lätt hasplar ur sig: ”Jag är feminist”.
Men den viktigaste frågan är ändå den om frihet och jag tror jag förstår vad Andrew Fogle far efter – fast han inte riktigt lyckas formulera det. En gång i tiden var gayrörelsen en rörelse som kämpade för att man inte skulle behöva vara som alla andra – det var det Stonewallupploppen gällde – man ville leva sitt eget liv utan att ha någons godkännande. Man var faktiskt en motkultur. Man ville befinna sig utanför samhället.
Men i dag … det är kyrkbröllop och Bingolotto … och ett envist argumenterande för att vi är som alla andra … egentligen …
Och jag börjar förstå varför jag aldrig riktigt får ihop den där ekvationen. Den går inte ihop. Man kan inte skapa någon slags enhetsfronter baserade på kön eller sexuell läggning – man kan bara hävda att ingen, absolut ingen ska förföljas och förtryckas på grund av kön eller sexuell läggning. Men att försöka få oss alla blunda för motsättningarna i samhället och istället fokusera på rätten till kyrkbröllop för queerpersoner … tror inte bögarna och flatorna vid Stonewall hade brutit upp mycket gatsten för den frågans skull …