Att etablera en annan ordning – här och nu

Någonstans måste man dra en gräns mot orättfärdigheten. Göra motstånd. 

Bygga en barrikad och ta strid. Men den barrikaden kan se ut på många olika sätt.

Nu är det jul och den senaste veckan verkar många skribenter till vänster gått in i Karl Bertil Jonsson-läge, det är så fasligt, fasligt synd om människorna.

Förvisso har många fått det sämre … men föga båtar gnäll och gny.

Under gårdagens gudstjänst i Centrumkyrkan hör jag Pehr Hellberg i sin predikan berätta att på julaftons förmiddag kommer man i samarbete med badhuset i Sundbyberg att ge dem som vill en möjlighet att gratis ta ett bad, man kan få nya kläder och ett mål mat. Det är en självklar fortsättning på kyrkans verksamhet med soppkök på lördagar.

Så när vänstern skriver och talar om att utanförskap, elände och arbetslöshet och kräver en annan ordning, en ordning där staten tar hand om och skyddar människor som anses ”svaga” så ägnar sig kyrkan åt att upprätta denna andra ordning – här och nu. Mot detta kan man invända att det är väl inget annat samhälle man skapar om man ger människor ett bad och mat.

Men jo, det gör man faktiskt. Man etablerar en annan ordning. Visar att något annat är möjligt.

Jag ser mig om i landet och ingenstans kan jag upptäcka minsta lilla praktiska initiativ från vänsterhåll för att hjälpa dem som behöver. Överallt är det de kristna som står för de praktiska initiativen för att hjälpa dem som inget har – eller har alldeles för litet – till en bättre jul.

Så all denna vänsterveklagan över samhällets olycksbarn är inget annat än ett försök att positionera sig som en fin människa, sådant ger kulturellt kapital och kanske också litet ekonomisk utdelning.

Så nästa år kommer jag att inteckna några timmar varje lördag för att arbeta med Centrumkyrkans soppkök. Hoppas det blir fler som anser sig vara vänsterradikaler som antecknar sig för att få förmånen att göra något vettigt och verkligt här och nu.

Alltså kamrater … nästa år hoppas jag vid möts bakom en annan sorts barrikad … en som består av en serveringsdisk.

Rasism III: En hundägare skäller inte på staten

Du sköna nya värld: Politiker gör pudlar och folket rastar jyckar

Förr hade den svenska vänstern stora, vackra visioner. Någon gång fram till mitten av 1930-talet. Därefter blev det förvisso en hel del fint gjort i samhället, men jag har en stark känsla av att svensken hade fått kylskåp och vattenklosett även utan Erlanders, Wigfors och Strängs försorg och omsorg.

Men vänstervisionen i dag, det är rätten att få gå ut med hunden istället för att göra något annat.

Kul för hundägaren kanske. Definitivt kul för hunden. Men i tider som dessa behöver kanske samhällsutvecklingen en bättre riktkarl än en man som är ute och promenerar med jycken?

Hårddraget? Jag tror inte det. För några år sedan gjorde vi på Voltaire magasin ett temanummer om Ayn Rand. En av artiklarna var ett rundabordssamtal om Rand, frihet, egoism och samhälle. Vi hade samlat deltagare från hela det politiska fältet och samtalet kom snart att kretsa kring frågan om vi behöver en så stor offentlig sektor som vi har i Sverige – och Per Wirtén – som var en av deltagarna – hävdade att det var bra att den offentliga sektorn var stor och tog hand om så mycket – då fick han möjlighet att göra sådant som han tyckte om att göra; som att gå ut med hunden. Offentlig sektor är bra för individens frihet är tankegången för då kan individen ägna sig åt avkopplande aktiviteter. Den här tankegången går hand i hand med den vanliga uppfattningen att privatiseringar är dåligt därför att vi tvingas till så många val – vi ska välja leverantörer av el, tele, försäkringar, pensionsfonder, vård, omsorg och skola. Tänk så mycket friare vi var när staten hade monopol på alla dessa tjänster. Eller …?

Hur ofta hör ni människor klaga på att det finns för många researrangörer och flygbolag och att det är så svårt att välja när man ska resa på semester? Jag har aldrig hört den formen av gnäll i alla fall.

Och så har många svenskars medvetande formaterats, livets mening är avkoppling – det man gör på fritiden. Allt det andra – valen av alla de grundläggande tjänsterna – det orkar man inte med. Man kan gnälla över att det är svårt att välja pensionssparande, samtidigt som man glatt surfar runt på nätet och letar billiga resor och teknikprylar.

Men hur hänger allt det här ihop med det vi började tala om – mitt saltkar och min pepparströare? Jo, alla dessa märkliga förslag om att censurera figurer som betecknas som rasistiska stereotyper utgår från det faktum att vi har ett stort utanförskap i Sverige för människor som är icke-svenskar – alla de där gula, bruna, svarta och svartmuskiga. Dem måste vi ta hand om och därför ska vi bekämpa kulturella uttryck för rasism.

Dock kommer denna kulturkamp inte att påverka svenskars växande fundersamhet över antalet invandrare i Sverige eller över hur många som ska komma hit från andra delar av världen. Denna fundersamhet kommer sig av att många människor upplever att de ser samhället rasa ihop omkring sig. Arbetslösheten stiger. Allt fler utförsäkras. Allt fler får längre till bra vård eller en fungerande ordningsmakt. Bland dem i medelåldern oroar sig alltfler för hur deras föräldrar ska få bra omsorg och deras barn få en bra skolgång.

Människors upplevelse är att samhällets pengar inte längre räcker för att garantera människor det välfärdssamhälle de förväntar sig. Alltså borde vi vara färre som delar på kakan, alltså funderar allt fler på om det inte kan räcka med invandring nu.

Jag tror att det stora problemet här i Sverige är att man diskuterar vad vi vill att staten ska göra. Ska staten släppa in fler invandrare? Ska staten stänga ute invandrare, kanske rentav kasta ut en del av dem som redan finns här?

Men tänk om det är fel sätt att angripa problemet? Att staten hamnar i centrum för frågeställningen beror på att staten tar alla våra pengar. Vad säger ni, tar den inte alla våra pengar? Jag vet, den tar inte riktigt allt – men räkna ihop inkomstskatt, moms och annat smått och gott så blir det inte så där fasligt mycket över. Och just därför blir frågan om vad staten gör med pengarna så viktig för alla.

Det är då vi ska säga att staten inte ska förfoga över så mycket av våra pengar som den gör i dag. Medborgarnas skatter bör sänkas drastiskt så att de själva kan välja hur de vill förfoga över sina pengar och vi bör införa en platt och låg skatt. Ju lägre desto bättre.

Om medborgarna är betrodda att välja ombud till riksdag och andra församlingar så måste det väl ändå vara dags att ge dem rätt att välja vad de ska göra med sina pengar?

Eller?

När vi sjöng Internationalen så sjöng vi om att: ”Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.”

Men numera verkar vänstern istället nynna på Vad tar ni för valpen där i fönstret:

”Jag tror att en vovve är modellen,


den säkert blir min bästa dräng.


Spatsera den måste man om kvällen


och läggas hos husse i säng.”

Men återigen – vad har allt detta att göra med rasism – som vi började tala om?

Tålamod. Vi fortsätter i morgon – och talar om varför platt skatt är nödvändigt om vi vill ha ett verkligt välfärdssamhälle. Och vill du inte se dina pengar fortsätta sprättas iväg av staten på illa genomförda privatiseringar så bör du nog vara intresserad av tanken på att begränsa statens tillgång till dina pengar.

Och det som skrämmer mig, och gör mig sorgsen är att så många i vänstern inte orkar göra något annat än att ropa på att staten ska ta ansvar. Men hur är det med vårt eget ansvar för oss själva? Att ta det ansvaret är väl det bästa du kan göra för att skapa ett bra samhälle? Vilket samhälle skapar det att du vädjar om att bli omhändertagen.

Jag blir också heligt vred när jag läser om barn som vräks från sina hem. Men de barnen vräks med statens hjälp. På vilket sätt gynnar det oss att staten stärks?

Det är där vi fortsätter diskussionen i morgon.

Rasism 2: Ett bussigt samhälle

Står vi inför ett samhälle där det till och med är stopp i gräddfilen?

Jag sitter i en fullpackad buss med andra som precis som jag nyss sett Sverige möta Kroatien på bortaplan år 2005. Bussen lyckas backa ut från sin parkeringsplats och sedan är det totalt och orubbligt stopp i trafikkaoset runt Maksimirstadion. Vi rör oss inte en millimeter den närmaste timmen. Men med alltmer stigande förundran märker jag hur många av mina medpassagerare börjar hojta och skrika till chauffören att han ska sätta fart och tillrop som ”Men kör då för helvete” gör att den lille mannen därframme vid den stora ratten ser rädd och förvirrad ut. Det finns ju helt enkelt ingenstans att köra. Vi sitter fast.

Ungefär så upplever jag den politiska debatten i Sverige i dag. Landet sitter fast men allt de som sitter i bussen förmår göra är att skrika: ”Men kör då för helvete! Kör”. En del av dem vill förstås att bussen ska köra åt vänster, andra vill att den ska köra åt höger – det beror på deras politiska böjelser. Och det gick ju att ta sig in på parkeringen så då måste det väl gå att ta sig ut … eller?

På samma sätt hanteras frågan om invandring, flyktingar och rasism i dag i Sverige.

Det hojtas om att de ska kastas ut eller släppas in beroende på om man ser dem som en belastning eller som behövlig arbetskraft.

Hur det gick den gången i matchen? Sverige förlorade med 1 – 0.

Och jag börjar få en känsla av att Sverige är på väg att förlora en match till.

När jag ser tillbaka på kaoset vid Maksimirstadion så inser jag i efterhand att det förnuftiga hade varit att lämna bussen och gå till fots. Den satt ohjälpligt fast. Inga rop, besvärjelser eller svordomar kunde ändra på det.

Kanske är det så att Sverige också sitter fast. Kanske är det så att det inte är någon idé att diskutera om vad vi ska göra med dem av utländsk härkomst som är här men utan försörjning eller med dem som vill komma hit. Inte som Sverige ser ut i dag. Vi kanske måste kliva av bussen? Byta samhällsmodell.

Ibland känns det som om jag lever i ett land där marknaden aldrig på riktigt tillåtits att fungera. Jo, jag vet – bland mina vänner – och fiender (låt oss säga bekanta då) i vänstern lever uppfattningen att allt elände vi upplever beror på att marknaden dominerar allt – att allt och allting är på väg att bli en vara.

Men marknaden har aldrig fått fullt spelrum i Sverige, sedan 1930-talet har landet fungerat genom kompromisser mellan företrädarna för arbetar- och folkrörelser och representanterna för de stora bolagen – och statens uppgift har varit att strukturera samhället – genom offentlig sektor och bidrag till såväl näringsliv som hushåll. Samhället har varit reglerat och genomkontrollerat och fungerade länge väl genom Sveriges ställning som exportnation – en ställning som förstärktes efter andra världskriget.

I dag ser världen helt annorlunda ut. Kan tyckas vara en självklarhet på gränsen till att vara en plattityd. Desto mer skrämmande är det då att politiker, fackföreningsledare, direktörer och ämbetsmän i staten låtsas som om det fortfarande är 1956 och tävlar om vem som mest påminner om Tage Erlander.

De sitter kvar i bussen och tjoar. Kör till höger! Kör till vänster! Kör rakt fram! Backa (ja, miljöpartisterna då förstås …)!

Men det är dags att kliva av bussen och fundera på vad en verkligt radikal politik till förmån för det arbetande folket skulle innebära. Det innebär inte att det inte skulle vara en politik som gynnar alla – även om den ensidigt strävar efter att förbättra det arbetande folkets position och villkor. För en sjuka i Sverige i dag i politiken är att man låtsas prata som om man var företrädare för alla och som om de allra flesta tillhörde någon slags medelklass och alla ska de lockas med hjälp av avdrag och bidrag. Detta är en av de saker som visar att marknadsekonomin aldrig riktigt fått fäste i Sverige. Om den fanns och fungerade och dominerade i Sverige så skulle det vara självklart med tydliga konfrontationer och hårda förhandlingar på arbetsmarknaden. Men det vi ser istället är hur företagare, politiker, fackföreningar och statstjänstemän brottas – inte med varandra – utan med den gemensamma problemställningen: ”hur ska allt kunna förbli som det var”.

Om vanligt folk går med på detta och röstar på den som de tror allra mest kan bevara det som fanns i går – då kommer de att stå där som stora förlorare. De kommer att sitta kvar i en buss som aldrig rör sig en millimeter.

Så i morgon pratar vi om den första åtgärden som måste till för att vanligt folk ska ha en chans – och för att vi ska kunna integrera människor av utländsk härkomst.

Och det är … platt skatt.

Rasism 1: Strutsar och dumstrutar.

Svart och vitt? Jo, på sätt och vis, Det du ser är en pepparströare och ett saltkar. Inget annat.

Om du vandrar genom Rinkeby eller Tensta eller varför inte Rosengård så kan du förledas att tro att den manliga befolkningen jobbar skift och att det är nattskiftet som nu tillbringar sin lediga tid på kaféer eller i olika samlingslokaler.

Eller så antar du att de som anställer folk inte tagit den där näpna texten till sitt hjärta – den där om att Jesus älskar alla barnen ”röd och gul och vit och svart”. De svarta har liksom blivit över, för att inte tala om de bruna eller vita i de fall då de är svartmuskiga. De har inte skiftjobb att gå till. De har inga jobb överhuvudtaget.

Nu verkar det finnas de som tror att allt i ett slag skulle förändras om vi förbjuder vad som kallas rasistiska stereotyper. In med Tintin och Lilla hjärtat i giftskåpet, gör klipp i filmer – bort med alla bilder och ord som på något sätt kan tolkas som nedsättande av någon grupp.

Och när vi vaknar upp dagen efter det att denna moraliska upprustning i anti-rasismens tecken är klar så kommer alla att ha jobb – inte bara svennebananerna.

Eller … så kommer vi att konstatera att det är som dagen innan, det vill säga inte ens alla svennebananer har ett jobb. För Sveriges problem är inte att det finns för många uttryck för rasism – Sveriges problem är att det finns för få arbetstillfällen.

I tider som dessa så brukar det vara ganska naturligt att de arbeten som finns till största delen går till dem som har sina rötter i landet. De som kommit dit nyligen och på olika sätt har en hudfärg, kultur eller religion som avviker från det nya landets har svårare att få jobb än landets egna invånare. Så är det, så har det alltid varit – överallt – och det kommer vi inte att ändra på genom att förbjuda bilder som avbildar svarta eller asiater på ett stereotypt sätt eller genom att på olika sätt bestraffa folk som säger ”neger”.

Desto mer förundrande är att läsa och höra alla dem som säger sig företräda ”sitt folk” eller ”sin kultur” eller ”sin religion” eller till och med ”alla” som är diskriminerade på grund av hudfärg eller tro – man kunde tycka att dessa representanter skulle komma med förslag på hur arbetsmarknaden ska förändras, hur nya jobb ska skapas och hur ekonomin ska struktureras. Men istället är allt de kommer med listor på sådant som ska förbjudas – eller så kommer de med förslag på regleringar vars syfte är att ge bruna och svarta och svartmuskiga en fördel när de alltför fåtaliga arbetena ska tillsättas och fördelas.

Människor i gemen får det inte bättre av detta. Inte på något sätt. Men de som får det bättre är de som vill censurera och reglera – för då ökar de sitt kulturella kapital och får lättare att själva skaffa sig jobb i kulturliv, i organisationer och den offentliga sektorn. De blir professionella anti-rasister, schamaner med uppgift att fördriva rasismens onda andar med hjälp av trollformler.

Vad vi nu upplever i Sverige är en skendebatt som bara växer i omfattning. Istället för att diskutera de verkliga problemen i ekonomin och på arbetsmarknaden så ägnar vi oss åt meningslösa strider kring symboler och företeelser som inte har någon som helst betydelse för invandrares eller svenskars välstånd och välfärd.

När Martin Luther King och Malcolm X kämpade för de svartas rättigheter – prioriterade de då kampen mot ”blackface”–figurer? Nej, och det var ju inte precis för att det var brist på dem i sydstaterna. Istället ägnade man sig åt organisera de svarta så att de kunde kräva sin rätt genom att registrera sig som väljare, genom bojkotter av rasistiska affärsidkare och genom civil olydnad. Inte ser du dem som ropar på förbud mot rasistiska symboler ägna sig åt sådan verksamhet i Sverige i dag.

Vårt problem är inte att rasister vandrar på våra gator med Ku Klux Klan–strutar på huvudet, vårt problem är att människor som påstår sig vara anti-rasister vandrar runt i kulturdebatten med dumstrutar på huvudet; men alltför få vill se det.

Men vad borde då debatten gälla istället för Lilla hjärtat, Tintin och vad en pensionerad sportkommentator säger?

Jo, det förklarar jag i morgon … då diskuterar vi arbetsmarknad, fackföreningar och företagande.