torsdag 29 november 2012

Medioker mediaman mediterar


Dagstidningarna går allt sämre i västvärlden – och senast drabbades Dala-Demokraten av en rejäl nedskärning. I tidningen journalisten filosoferar redaktionschefen Mats Larsson:

”Att göra dagstidning på papper är en jävligt dålig affärsidé. Man hugger ned träd, kör timret i en flis, gör papper på stora balar som körs till tryckeriet där vi trycker nyheter som alla redan känner till och kör hem dem till folk för tolv miljoner kronor. Det funkar inte.”
Det han beskriver är förvisso en dålig affärsidé.

Jag vet en ännu sämre affärsidé i tidningsvärlden – att låta fantasilösa, trötta och lata personer bli chefer i ledande ställning på redaktionen – och en sådan person är uppenbarligen Mats Larsson.
I hans värld finns inte minsta lilla idé om hur hans tidning ska kunna hävda sig – hur den ska kunna undvika att trycka sådant som redan ”alla känner till”. Om man inte har minsta lilla idé om vad man ska berätta, skildra eller avslöja i konkurrens med andra tidningar, internetmedia, TV och radio – då har man nog inte varit lämplig att leda en tidning ens på den tid då grafikerna bar sabel.
Slaget är förlorat för tidningar med sådana chefer eftersom de inte vet var slaget står. Eller mot vem. Och skulle de hitta fram till slagfältet så är de ändå inte rätt utrustade.
… sedan kan det väl knappast hjälpa att ha en politisk chefredaktör som GG ...

tisdag 20 november 2012

Radikaler måste bekämpa Hamas


Delegater på Kominterns andra kongress 1920 – en tid då 
vänstern fattade att den måste bekämpa "panislamism" 
och andra "medeltida reaktionära element"

Ser på nyheterna i går hur man demonstrerar i Gaza. En av demonstranterna förklarar att ”motståndskämparna” – han menar Hamas – är välkomna in i varje hem i Gaza för att förvandla bostaden till en utpost i kampen mot Israel.
Tacka fan för att det då dör barn i striderna.
Och jag förstår inte hur så stora delar av vänstern kan sluta upp bakom Hamas, och dessutom göra det ovillkorligt.
Genom hela den verkliga vänsterns historia går avståndstagandet från de där små desperata morden och terrorn. En bomb kastad där. En mördande kula avfyrad här. ”Död åt tyrannerna” visar oftast innebära jst ingenting om det är samhället man vill förändra. Istället för nödvändig omdaning får vi ett onödigt lidande när också oskyldiga straffas.
Genom hela den verkliga vänsterns historia går istället insikten om att frihet når du genom att du organiserar dig med likasinnade – med människor som av materiella skäl liksom du själv – har intresse av att upprätta en ny samhällsordning där ni alla kan få möjlighet att förverkliga era färdigheter och drömmar.
Den verkliga vänsterns politik, dess strategi och taktik föds av att den är en del av det arbetande folket – den vill se det arbetande folket befriat – den vill inte se det arbetande folket lida och dö i onödan.
Men så uppkommer i vad vi faktiskt kan kalla den tredje världen den märkliga situationen att kolonialismen skapar nya sociala skikt i de länder de kontrollerar – skikt som får funktioner i administration, rättsväsende, ordningsmakt och näringsliv. Men de nya generationerna i dessa skikt kommer att uppleva att det inte finns tillräckligt mycket välavlönat utrymme där de kan glida in och ta en plats. De äldre skikten av det kontrollerade folkets samarbetsmän finns kvar – liksom den koloniala maktens ständigt inskeppade söner som ska ges en möjlighet att bygga sig en ny framtid. Ur denna situation växer de koloniala befrielserörelserna. De är inte så mycket uttryck för folklig vrede och misär – fast den definitivt finns – den är mer uttryck för frustration hos de yngre i de skikt som i de koloniala länderna valt att samarbeta med kolonisatörerna.
Dessa grupperingar är avskilda från vanligt folks liv och lidande; de ser sig som missförstådda och utvalda och anser sig ha en rätt att offra andra människor för att de själva ska få makt. För då blir allting bättre. I arabvärlden går de alltsomoftast fram under den muslimska fundamentalismens gröna fana.
Ibland känner jag mig som en marxistisk variant av de där munkarna på Irland under 900–talet, barbarerna är överallt och till och med de som kallar sig kristna vet inte riktigt vad det innebär. Men vi ser ut över världen, lutar oss över skrifterna och muttrar: Marx hade rätt.
Vad annat ska jag tänka när jag betraktar alla dessa människor som ser sig som vänster och som gråter tårar över befolkningen i Gaza.
Den palestinska och arabiska befolkningen i Israel och Palestina låter sig representeras av maktfullkomliga mutkolvar i Fatah eller av maktfullkomliga mullor i Hamas; politiska rörelser som alltid kommer att använda vanligt folk som kanonmat och offer för att säkra sin egen maktposition.
Vill man vara verklig vänster så säger man: låt oss organisera de palestinska och arabiska massorna i demokratiska folkrörelser och låt oss sedan kräva vår rätt: med strejker och med icke-våldsaktioner. Och låt oss ha konkreta mål för denna kamp.
Istället får vi se klassisk terrorism. Terrorister är alltid ute efter att skapa en spänningens strategi – ett tillstånd där människor får lida så mycket att de till slut går över till terroristernas läger. Det har inget med verklig vänster att göra. Vi tror inte lidande gör dig till en bättre människa.
Den som vill vara radikal och försvara vanliga människors rätt till ett bra liv kan gå tillbaka till den Tredje internationalens diskussioner om kolonial kamp under 1920-talet och de första åren på 1930-talet. Där finns de frågeställningar vi ska brottas med – där finns de frågeställningar vi ska utgå från. Diskussionen kan inte föras utifrån bildtexten till foton där en medeltidsromantiserande muslim pussar barnlik.
Problemet med det som händer i Israel, Västbanken och Gaza är att det finns för få riktiga bolsjeviker verksamma där och i den arabiska våren; och alldeles för många goddagspiltar från kompradorskikten i arabvärlden och överklassungar som är influgna från västvärldens metropoler för att spela befriande gatuteater för de ”stackars förtryckta palestinierna.”
Den hållning som bolsjevikerna pläderade för under den kommunistiska Internationalens andra kongress i juli 1920 gäller fortfarande när det gäller den nationella och koloniala frågan – läs bara punkt 11.
”I fråga om de mer efterblivna staterna och nationerna, där feodala eller patriarkaliska och bondepatriarkaliska förhållanden överväger, måste i synnerhet följande tas i betraktande:
• för det första nödvändigheten av att alla kommunistiska partier stöder den borgerligt demo- kratiska frihetsrörelsen i dessa länder; framför allt arbetarna i det land, som den efterblivna nationell i kolonialt eller finansiellt avseende är avhängig av, är skyldiga att lämna det mest aktiva stöd;
• för det andra nödvändigheten av att bekämpa prästerskapet och andra reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna;
• för det tredje nödvändigheten av att bekämpa panislamismen och liknande strömningar, vilka söker förena frihetsrörelsen mot den europeiska och den amerikanska imperialismen med ett stärkande av khanernas, godsägarnas, de mohammedanska prästernas osv ställning.”
Alltså – den som vill vara vänster och marxist ska bekämpa ”reaktionära och medeltida element vilka har inflytande i de efterblivna länderna.”
Först då är verklig befrielse möjlig.






söndag 18 november 2012

Solidarisk solitär eller socialdemokrat?


Folke Dahlberg vid stugan han byggde på Stora Röknen.

För andra söndagen i rad återvänder jag till Konstakademien för att vandra runt på den utställning som arrangeras eftersom det är 100 år sedan Folke Dahlberg föddes. Jag kände inte till honom när jag för en vecka sedan slog följe till öppnandet med svärfar Olle som länge varit en stor beundrare av Dahlberg.
Och långt innan jag hinner förtrollas av Dahlbergs tuschteckningar så fångas jag av ett stort uppdraget citat ur en av hans dikter:

”Fri lejd till öar
fordrar jag av staten
full rätt att leva
i ett enskilt rum”

Dahlberg målade, tecknade, skrev prosa men var framförallt en diktare vars storhet kommer sig av att han beskriver människans ensamhet med bilder från den natur han söker för att finna lindring; Vätterns vatten, stränder och öar.
Under de senaste dagarna har jag sent på kvällarna försjunkit i hans böcker och undrat varför jag missat detta konstnärskap. Varför är han inte mer synlig – mer närvarande?
Ett strukturellt betingat svar är att Sverige inte riktigt klarar av att hantera sina döda författare – deras verk begravs ungefär samtidigt som deras kroppar. Så för oss som kommer senare finns de inte synliga om vi inte sätter spaden i jorden och letar – och varför skulle vi leta – och var? Men numera så är det så att man i Sverige tenderar att begrava verket innan författaren eller konstnären är död – avliden eller gammal – spelar ingen roll – ner i arkivet. Förslut dörrarna. Låt de minde vetande forma oss en kultur som är litet mer lättviktig så att framtidens kulturarv blir lättare att bära.
Sedan har Sverige nog inte riktigt plats för någon som är skicklig på flera områden: Okay, Folke – du kunde väl nöjt dig med att teckna i tusch – och i ett manér – men nejdå – du skulle prompt måla också! Och så skrev du prosa – och så alla dessa dikter! Inte bra! Konstnärer ska inte försöka bli bra på olika saker. Och ditt misstag var att du inte bara försökte. Du blev bra på alla områden.
Men värst var nog Folke Dahlbergs envisa vägran att erkänna att staten hade någon rätt att styra över hans liv eller reglera var och hur han skulle bo. Jodå, jag vet – kultursidorna älskar konstnärer som ser sig som individualister – men den individualismen innebär allt som oftast bara att de vill bli uppskattade, dyrkade och älskade av samtid och offentlighet. Dahlbergs individualism innebar att han ville bli lämnad ifred – och se, det är en helt annan sak. Och på något sätt är det nog mest det som gör att han inte är så synlig – hans individualism var av den arten att den utmanade den rådande ordningen; oavsett vilken ordning som rådde. Han ville inte ha respekt. Han ville inte ha någonting.
När vi kommer hem från utställningen fortsätter jag att försöka förstå vart socialdemokratin egentligen tänker gå i framtiden och vart de vill föra oss. Jag blir mer och mer övertygad om att det partiet är räddningslöst förlorat som ett verktyg för en folklig, radikal och frihetlig politik. Det beror inte så mycket på den politik som socialdemokratin för i dag eller den politik som kan komma att föras i morgon. Det beror på det som Löfven och Jämtin säger när de presenterar plattformen för framtiden:
”Till skillnad från regeringens lösningar där var och en ska gå in i framtiden ensam, oberoende av andra, så har den socialdemokratiska politiken alltid gått ut på att skapa en bättre framtid för alla.”
Nej, jag uppskattar definitivt inte den politik som förs av regeringen – men jag avskyr den politiken just därför att den inte går ut på att vi ska kunna gå in i framtiden ”ensamma” och ”oberoende”.
Går man tillbaka till arbetarrörelsens rötter så ser man där hur motviljan mot att vara beroende av andra är en av de starka drivkrafterna. Den starka staten hade byggt en sådan allomfattande maktstruktur att du var beroende av allt och alla. Och du hade inte valt detta beroende. Eller vem du var beroende av.
Vi är alla ensamma. Det måste väl ändå vara själva utgångspunkten för all radikal och frihetlig och folklig politik – och det krav som denna insikt ska leda är att du själv måste få kunna välja vem du vill behöva, vem du vill vara beroende av och i vilka sammanhang du vill ingå. Och inte vara beroende av att ett parti vill skapa ”en bättre framtid för alla”.
Är min tankegång utopisk?
Jag tror det är mer utopiskt – i meningen verklighetsfrämmande – att tänka sig att människor för all framtid kommer att acceptera de olika former av underkastelse och beroendeförhållanden som stat och överhet, ledningarna för monopolföretag och partier i olika former erbjuder.

Folke Dahlberg menade att de som söker sig till havet gör det för att förlora sig själva, komma bort från sig själva och det som skapat dem. De som liksom Dahlberg föredrog insjön vatten gjorde det därför att de där trodde att de skulle kunna finna sig själva.

Kanske borde det socialdemokratiska partiet genomföra nästa rådslag samlade runt en insjö?

torsdag 15 november 2012

... och vad gör vi med griniga blattar?


I spåren av SD–bråket marknadsförs nu en T-shirt med texten ”Blatte-lover” Meningen är att man genom att bära plagget ska visa sin uppskattning av alla blattar som gör Sverige så mycket trevligare – och så räknar man upp ett antal musiker, fotbollsspelare och komiker och förstår inte hur dum och rasistisk en sådan tankegång är. Rasistisk är den därför att den kopplar ”blattigheten” till förmågan att underhålla. Resonemanget kan sammanfattas som: Inte kan vi stänga gränserna – för vem ska då göra fyra mål på England?
Vi människor har vissa oförytterliga rättigheter just därför att vi är människor. Kön, hudfärg eller religion har inte med saken att göra.
Punkt. Slut.
Men många av dem som vill försvara oss blattar gör det med argumentet att vi blattar är en skojsig färgklick i kulturen. Men vad gör vi med alla de blattar som är tondöva, saknar bollkänsla och humor? De kan inte stå på en scen, spela i landslaget eller bli ståuppare. Ska vi kasta ut dem?
Att använda argumentet att invandrare tillför så mycket som gör tillvaron roligare för svennar är dumt. Även sura, tvära och griniga blattar som jag har vissa oförytterliga rättigheter.
Det är där försvarslinjen i debatten går – inte i en subjektiv värdering av svartmuskiga människors eventuella bidrag till lördagsunderhållningen.