Strage? Strange!

Ibland funderar jag på varför jag blir förbannad på vissa former av den rena dumheten. Som Fredrik Strage.

Det finns så många andra former av ren och oförfalskad dumhet, och obildning.

Så varför blir jag förbannad på den där lilla spinkern, eller på någon av hans nästan lika obildade kollegor på DN … eller SvD:s kultursidor? Det finns ju skadligare dumhet och obildning att vredgas över. Det finns till och med total ondska att vredgas över.

Så – återigen – varför blir jag arg på Fredrik Strage?

Kanske är det för att jag tycker kultursidor trots allt är viktiga. Kanske är det för att jag blivit den jag är genom att som barn läsa kultursidor som handlade om saker som var viktiga, och som behandlade det som var oviktigt som något som ändå måste analyseras – varför var det oviktiga populärt? Det är en fråga som inte Strage kan hantera, han kan bara konstatera att han gillar det oviktiga, och eftersom han är en viktigpetter så tror han att det oviktiga därmed blir viktigt.

Alltför mycket av dagens kulturjournalistik är sådant som den text Strage levererar i dagens DN; nostalgiska betraktelser om barndomen – vi får veta att Strage var fångad av James Bond och att Strages pappa tog hem en stoooor VHS-spelare och att det på den tiden fanns en moralpanik över våld i filmer.

Jag som en gång tyckte att generationsromaner som Lundells ”Jack” var töntiga måste nu relativisera mitt omdöme – ”Jack” som generationsdokument är ett mästerverk jämfört med Strages texter. Kan man jämföra dem? Jo, varje generation genererar sina upproriska texter om att man vägrar finna sig i vuxenvärlden och dess riter, seder och dess moral. Så ska det nog också vara. Hör till på något sätt.

Men vad vi ser nu är nog något helt nytt. Det är unga människors texter som inte handlar om att de gör uppror och vill bli betraktade som vuxna, det är unga människors längtansfulla texter om hur det var att vara barn. Tonåringen kämpar inte för att bli vuxen, tonåringen kämpar för att få förbli tonåring.

Lundell blev full och hade sex och skrev om det.

Strage ser på filmer om folk som blir fulla och har sex och skriver om det.

Förr sa vi att det var rätt att göra uppror.

Dagens ungdomar verkar inte ens orka säga att det är rätt att vara upprörd, eller hur var det nu det The Black Keys sjöng: ”Strage times are here”.

Förtryckta och förryckta

De är inte bara obildade och försupna, förslappade till både kropp och själ – de är dessutom lortaktiga. Ja, jag talar om invånarna i den där lilla byn i Skåne som skildras i den kritikerrosade filmen ”Äta sova dö”.

Ni som trodde att Burt Reynolds och hans kompisar dödade de inavlade träskmänniskorna i ”Den sista färden” har fel. Någon eller några av dem klarade sig, lyckades ta sig till Sverige och slog sig ner i den lilla by som skildras i ”Äta sova dö”. Där bildade de familj och tydligen befolkade hela trakten med sin avkomma.

Men den svenska kritikerkåren har sett något annat, så här skrev till exempel SvD:s kritiker:

”Dessutom är ”Äta sova dö” renons på de människoföraktande, whitetrash-skildringar som numer flödar i fotoböcker och filmer (som ”Odjuret” från 2011) med den moderna landsbygden som fokus.”

Men en dålig whitetrash-skildring är just vad jag ser – jag möter människor som inte kan artikulera sina drömmar beroende på att de varken har drömmar eller artikulationsförmåga. De bara existerar, och de existerar knappt eftersom samhället slängt dem på sophögen – fast långt dessförinnan har de gett upp och låtit sina hem förvandlas till soptippar.

När jag ser den här filmen så påminns jag åter om debatten kring Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” – stora delar av den svenska kulturvänstern blev förbannade därför att Widerberg berättade hur den svenska arbetarfamiljen som skildrades kämpade för att hålla rent omkring sig – det ständiga skurandet, tvättandet och fejandet. Arbetarna var ju fattiga och förtryckta menade kulturvänstern. Inte strök de sina kläder eller knäskurade trägolven i de dragiga stugorna.

Widerberg kontrade med att det visade att kulturvänstern kom från litet finare miljöer där man inte hade någon verklig kunskap om hur vanligt folk levde. Man antog att de där nere inte bara var förtryckta, utan också litet förryckta – och så förstås i avsaknad av renlighet och bordsskick.

Nyss talade jag om ”dålig whitetrash-skildring” – och det gjorde jag därför att det finns brawhitetrash-skildringar – skildringar av människor som de som anser sig vara litet finare betraktar som patrask – men skildringar som ställer sig på dessa människors sidor och skildrar deras heder, ära, humor, stolthet och intelligens – även om de saknar arbete eller utbildning.

Att ”Äta sova dö” får så mycket beröm visar bara att vi de som gör film och skriver om film inte förstår – eller vet något om – den verklighet de påstår sig skildra.

Och så blir den nutida litet finare svenska filmens uppgift att få de få som tittar på den att se litet medlidsamt på den där amorfa massan utanför tullarna som slevar i sig sin mat med överhandsfattning av besticken.

Inför denna dumhet kan man väl bara maktlöst muttra samma kötteder som Rasas pappa gör när han ställs inför en oförstående omvärld.

Vem är det egentligen som snor jobben i USA?

Och vad är på riktigt i valdebatten i USA?

Tänk om det är så att de frågor som diskuteras egentligen inte är några frågor? Det som beskrivs som problem är inte problem, men det görs till problem därför att man kan ha nytta av en sådan problemställning för att trycka till vanligt folk i USA; några exempel:

USA tappar jobb i tillverkningsindustrin.

Men så är det inte alls. Ser man till tillgängliga data så ökar antalet produktionen i USA, det enda land som har en större ökning i produktionen är Kina.

Men – Kina har sisådär en femtedel av mänskligheten på sitt territorium, USA har fem procent.

USA har ökat sin produktion under efterkrigstiden och om man ser till antalet invånare så är det bortanför all diskussion att USA är världens mest produktiva och starka ekonomi – samtidigt minskar antalet arbetstillfällen inom produktionen.

Det är något som blir mycket tydligt om ni studerar graferna längst ner.

Men det här är något som vare sig Obama eller Romney vill låtsas om, de försöker hela tiden istället försöka föra en låtsasdiskussion om hur yttre krafter; Kina, Indien eller Mexiko snor och kapar åt sig jobb.

På så sätt förflyttar man diskussionen – arbetslösheten är orsakad av de gula eller de bruna – och då kan man diskutera protektionism, skyddstullar samt ökade produktivitetskrav på den egna arbetskraften; arbeta längre dagar för mindre betalt.

Men om verkligheten är att arbetstillfällena minskar för att arbetsköparna effektiviserar produktionen – ja, då ska väl kraven riktas mot dem? Eller?

Produktionsvolym

Arbetstillfällen

En historiker och gentleman

Det har gått litet mer än två veckor sedan Eugene D Genovese dog. Intellektuellt har jag honom att tacka för mycket – märkligt nog. Att läsa honom fick mig att förstå USA bättre, och att läsa honom fick mig att förstå varför jag nog alltid kommer att förbli marxist – och det var märkligt nog Genoveses övergivande av marxismen som orsakade detta.

Men, vi tar det från början – hans levnadsöde är på alla sätt intressant.

Genovese en av de där arbetargrabbarna från Brooklyn som läste sig till att bli en av sin generations främsta akademiker och forskare  – han själv blev historiker. Väl värt att minnas i den svenska debatten – för här brukar man mest diskutera att den som är född i enkla förhållanden men som samtidigt är hänsynslös kan bli rik och miljardär i USA – vad som ofta glöms bort är att den som är född i enkla förhållanden och studerar hårt också kan göra en akademisk karriär – även om han eller hon har radikala ståndpunkter och bryr sig själva fan om vad omvärlden tycker om detta. Det som räknas är om du är en bra historiker, sociolog eller ekonom – eller fysiker. Vilken ideologisk ram du rör dig inom för att nå resultat är underordnat – bara det bidrar till att den allmänna kunskapsmängden ökar och diskussionen utvecklas.

Genovese var i all sin vresiga vänsterradikalism omöjlig att förbise som historiker eftersom hans studier av negerslavarnas kultur och villkor helt enkelt var banbrytande – i hans verk framträdde de som människor som levde, tänkte, drömde och skapade – och han kunde framställa samhället i sydstaterna i all dess komplexitet.

1965 som professor på det ansedda Rutgers – ställde han sig upp och deklarerade:

"Those of you who know me know that I am a Marxist and a Socialist. Therefore, unlike most of my distinguished colleagues here this morning, I do not fear or regret the impending Viet Cong victory in Vietnam. I welcome it."

Det – och andra uttalanden genom åren – hindrade inte att han 1978 blev vald till den förste marxistiske ordföranden för ”Organization of American Historians”.

Men från mitten av 1990-talet rör sig Genovese i en helt ny riktning genom sina studier av slavsamhället i sydstaterna. Han kommer att mer och mer uppskatta och förstå de konfederades sak och det samhälle de byggt och försvarade i det amerikanska inbördeskriget. Genovese rörde sig alltså från en marxistisk radikal kritik av samhället till ett försvar av sydstaternas sociala institutioner med deras inslag av slaveri, och kulturella ideal hämtade från de engelska kavaljerernas 1600-tal.

Genovese lämnade alltså marxismen och blev de sista årtiondena av sitt liv istället en framstående konservativ historiker.

Jag brottades verkligen då med Genovese och hans nya ståndpunkter – men det gjorde som sagt bara att jag själv stärktes i min egen marxistiska övertygelse.

Efterhand och efter några omläsningar så förstod jag att hans ursprungliga marxistiska övertygelse byggde på en avsky för marknaden, för konkurrens och kapitalism – Genovese tyckte helt enkelt inte om ett samhälle där du hela tiden måste prestera och sälja din fysiska förmåga eller dina intellektuella färdigheter. För honom var det ideala samhället en plats där du garanterades mat, bostad och vila om du gjorde det de som hade makt ville att du skulle göra. Kan tyckas enahanda, men var det ändå inte bättre än kampen på arbetsmarknaden menade Genovese.

Så det var där jag insåg att de som kallar sig marxister kan delas i två grupper. En av grupperna anser att marknaden är ond och måste avskaffas till förmån för ett hierarkiskt system som garanterar alla ett någorlunda anständigt liv, (och en del får förstås ett mer anständigt liv). En del gör sig omaket att kalla det socialism, men Genovese insåg att om socialismen definierades på detta sätt så hade den faktiskt förverkligats i Georgia, Alabama och Virginia under de första årtiondena på 1800-talet. Och han lyfte fram de många kritiska texter som sydstatspolitiker författade i sitt fördömande av industrialismen och marknadsekonomin i nordstaterna.

Och det var här våra vägar skildes. Jag fylldes, och fylls fortfarande av närmast panisk skräck vid tanken på hierarkier där man måste följa de regler andra skrivit. Hellre då en oviss tillvaro på marknaden, och jag tror att det egentligen gäller de flesta människor – men att många låter sig skrämmas in i system där de håller tyst och gör det de förväntas göra.

Och marxismens budskap är nog det rakt motsatta, Marx och Engels flydde ju från de feodala resterna i Tyskland och Frankrike till kapitalismens London och Manchester – och där satt de och drömde om New York … och Texas.

Men det finns också något annat hos Genovese, något jag inte riktigt fick grepp om, och fortfarande bara anar, något aldrig riktigt utsagt som gjorde att han valde att lämna marxismen för att solidarisera sig med en sak som milt sagt var död och förlorad – sydstaterna lär ju liksom inte resa sig ur askan och tåga mot Washington och New York en gång till …

Jag tror att en sak som fascinerade Genovese hos sydstaternas politiska elit var dygdigheten – tanken på att du som individ har vissa skyldigheter och att du framförallt har en skyldighet att utvecklas som individ och dana din karaktär – och att du alltid ska mäta det du gör och åstadkommit mot en måttstock som är absolut – vare sig det gäller kunskaper eller moral. Och kanske kände han att när nordstaternas Sherman tillämpade den brända jordens taktik i sin marsch mot havet så var det mer än befästningar och plantagebyggnader som försvann i lågorna.