Den litet finare Occupy-rörelsen har fått tillökning

Inte ens kung Gråkappa var speciellt trevlig.

Egentligen skulle man väl inte bry sig om prinsessfödslar och den uppblossande monarkismen. Sverige är fullt av människor som ägnar sin tid åt märkliga intressen och att hetsa upp sig för en debatt om den nyföddas namn skulle kunna vara onödigt, för folk debatterar konstant de mest ointressanta frågor och företeelser.

Så om de som är rojalister eller som bryr sig om kungahusets göranden och låtanden bara ryckte på axlarna och sa: ”Men vadå, jag råkar bara vara intresserad av ätten Bernadotte och kungahus, precis som jag är intresserad av vilka svensk skådepelare som för tillfället delar säng” då är det inte så mycket vi kan säga. För det är klart man kan få vara intresserad av kungahuset om man inser att det är en liten skavank i den egna personligheten, ett beroende, som på farlighetsskalan befinner sig någonstans mellan att tycka om ”Så ska det låta” och att läsa om väderflickors fritidssysselsättningar.

Problemet är när de som intresserar sig för kungahuset försöker försvara och förklara sina konstiga böjelser som något bra för samhället. Det är då vi måste gå i svaromål, för annars tillåter vi en fördumning av det offentliga samtalet.

Det finns två vanliga argument för att vi ska låta Bernadottarna regera, och finnas där som en litet finare och blåblodig Occupyrörelse som tagit över Slottet och andra utmärkta herresäten runtom i landet – som det i Haga.

Argument 1 säger att det är billigare att ha kungen som statsöverhuvud än en president. Jag vet att man inte kan dra in rösträtten hur som helst för medborgarna – men i detta fall borde det vara möjligt att dra in den i åtminstone ett val, som straff för att man inte förstått vad demokrati är. Frågan om statsöverhuvud eller statsskick kan inte bestämmas utifrån vad som är billigast – demokrati ska få kosta – om det behövs. Annars kan vi väl lägga ut uppgifterna på entreprenad.

Argument 2 säger att det är bra att vi bevarar monarkin därför att det är viktigt att upprätthålla traditioner och kungahuset är en del av vår historia. Men om argumentet är hållbart så ska väl Stalinstatyerna resas igen i hela östeuropa? Nehej, var det inte så ni menade, ni menade att bara de bra traditionerna ska bevaras – problemet är att de svenska kungligheterna genom historien inte varit bärare något gott, inte ens kung Gråkappa var en speciellt trevlig figur. Så ska traditionsargumentet fungera så måste faktiskt institutionen vara bärare av något gott. Det svenska julbordet ser ju inte ut som det gjorde på 1300-talet och det beror på att det fanns en del för den moderna människan ganska oätliga saker där.

Vi har muséer och Livrustkammaren för att skildra det svenska historiska arvet – där kan vi visa upp vad de svenska kungligheterna gjort och inte gjort. Det är där det arvet hör hemma inte sittande i konselj med en andäktigt stirrande regering.

Kaffe II: Vem tar pengarna?

Tycker du att kaffet blivit kännbart dyrare? Känner du på dig att någon som vanligt försöker klå dig på pengar med den ena eller andra ursäkten om att ”tyvärr, kaffet måste bara bli dyrare under rådande förhållanden”.

När någon använder ordet ”måste” blir jag alltid fundersam.

Förra året ökade priset på kaffe med ungefär 40 procent från 2010 och landade kring 45 kronor per halvkilo. Det finns många faktorer som kan driva kaffepriset uppåt. En självklar sådan är felslagna skördar i de stora producentländerna – som när frosten slår till i Brasilien eller skyfall i Colombia. Båda länderna hör till Sveriges viktigaste länder för kaffeimport, Brasilien står för 37 procent av vår import, och Colombia för sju procent.

Att priset kommer att fortsatt ligga högt de kommande åren kan vi vara rätt säkra på, bland annat beroende på ökande efterfrågan – just nu överstiger efterfrågan utbudet med 8 miljoner säckar per år. Lika mycket som vi konsumerar i Norden under samma tid. Den ökande efterfrågan beror på att vi blir fler och att vi får det bättre – fler Starbucks-liknande kedjor på alla kontinenter bidrar till att efterfrågan öka.

Ytterligare en faktor som håller priset uppe är att svenskarna är ett väldigt kaffedrickande folk som ganska konstant häller i sig samma mängd java, undefär 3,5 kopp per person och dag eller ungefär 160 liter per år. Visst fluktuerar drickandet. Tittar man på den senaste 20 års-perioden så skiljer det mellan toppåret och bottenåret ca 1 dl per dag, och det är ju inte så mycket – och variationerna följer ganska väl priserna. 1991 var kaffet billigare, då drack vi mer än 1995 – ett år då det var litet dyrare.

Att hålla kaffepriset uppe är också ett sätt att kunna utnyttja kaffet som lockvara – man sätter ner priset för att dra mer folk till butiken eller kopplar det till inköp för en viss summa av andra varor.

I dag betalar du 72 kronor för ett kilo kaffe – exklusive moms.

Odlaren får 38 kronor.

Frakten kostar 2 kronor.

Rosterierna tar 21 kronor.

Återförsäljaren får 11 kronor.

(Alla dessa beräkningar är ungefärliga och kan variera när det gäller fördelningen)

Det intressanta att se på i det här sammanhanget är de pengar som går till odlaren. Fair Trade-rörelsen arbetar hårt för att de som odlar kaffe ska få bättre villkor – vilket behövs – för det är ofta en tillvaro i misär. Odlaren får ungefär 3,50 kronor mer per kilo kaffe … och vänta nu … Fair Trade-kaffe kostar ungefär 10 kronor mer per kilo. Vart tar de 6 och en halv krona vägen … ?

Vi tittar mer på det i morgon … och hur maktstrukturerna egentligen ser ut när det gäller kaffeproduktionen i världen.

Kaffe I: Hur gröna är de svarta bönorna?

Slavar på brasiliansk kaffeplantage. Mitten av 1800-talet.

Vandrar längs med butikens kaffehyllor och grubblar på hur när den stora förändringen kom. Förr skildes kaffesorterna åt av beteckningar som mörkrost, mellanrost, skånerost eller så det redan i min ungdom alltmer ovanliga kokkaffet. Det fanns ytterligare en skiljande markör; tillverkarens namn.

Men det var allt. Du fick veta vilken sorts kaffe det var och vem som tillverkat det. Allt.

I dag får jag inte bara vilket land kaffet kommer ifrån utan även från vilken del av detta land kaffebönan kan räkna sitt ursprung. Har kaffet växt på höga berg eller i djupa dalar?

Ibland i marknadsföringen får man veta vem som skördat bönan. Nästa steg är att vi får veta allt om kaffebonden själv och hans familj. När reklam blir så där inkännande och familjär och visar fram nytvättade, leende plantagearbetare i nötta, men rena kläder – då blir jag misstänksam.

Vi får veta med vilka metoder både odlande och skördande sker – och allt är så skonsamt mot naturen och allt som oftast så är det bra för den som arbetar med kaffeodlandet för det finns ett antal märkningar som berättar för oss att om vi köper just det här märket så köper vi det av en tillverkare som ser till att hans arbetare i alla led har anständiga villkor.

Jag är inte på något sätt mot att vi ska göra världen bättre genom att förändra våra konsumtionsmönster. Tvärtom. Det var därför jag var med och startade Kraft&Kultur. Hur de varor och tjänster du använder produceras är viktigt. Vi kan förbättra vår och andra människors tillvaro med plånbokens och kreditkortets hjälp.

Allt fler människor inser detta och det innebär givetvis att företag marknadsför sina produkter som grönare och rättvisare. Men frågan är: hur gröna? Hur rättvisa?

I många fall tror jag att det är så att det enda som hänt är att företaget tjänat mer pengar för de kan ta mer betalt av oss för sin nya litet noblare produkt. Vi som konsumenter får en bättre vara och renare samveten. Och den som sått, skördat eller rensat – har fått det litet, litet bättre – men inte alls tjänat så mycket som de stora företagen.

Kan det vara så illa? Låt oss granska den bransch som fick mig att börja fundera på det här … kaffeproduktionen …

(I morgon: Kaffe II: Vart tar pengarna vägen?)

Om det där med att vara vänster ... eller höger

I går gick jag in i debatten på Newsmill i deras utbyte om höger – vänster:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/16/d-rf-r-r-det-onaturligt-att-lska-alla-m-nniskor

Mannen som inte ville begravas i Utah II.

Joe Hills begravning.

Polisen antog från början att mordet var en hämndaktion gentemot Morrison som gjort sig känd som mannen som inte lät sig rånas. Flera rånförsök hade han slagit tillbaka med vapen i hand och han hade börjat frukta för sitt liv; för att de misslyckade rånarna skulle vilja straffa honom. Ingenting pekar på att Joe Hill hade någon som helst tidigare historia med Morrison eller något att vilja hämnas för.

Men varför vägrar Hill under förhör och rättegång berätta hur han fått skottskadan? Han säger bara att han tiger för att skydda en kvinnas heder och att det dessutom inte är hans uppgift att bevisa att han är oskyldig. Adler menar att här hade Joe Hill påverkats av sin egen uppväxt – hans mor var i kyrkböckerna omnämnd som ”oäkting” och hans mormor som ”slampa”. En affär eller en natt med en ogift kvinna – med all den uppmärksamhet som rättsfallet fört med sig – skulle kunna bidra till att den okända kvinnan stämplades för livet.

Men fanns då denna okända kvinna vars heder Hill ville värna? Ja, säger Adler, hon hette Hilda Erickson och var förlovad med Joe Hills vän Otto Appelquist, och de var rivaler om Hildas gunst och när hon slog upp förlovningen så sköt Appelquist sin vän. Efter mordnatten försvinner Appelqvist ur historien och lämnar i princip inga som helst användbara spår efter sig. Adlers förklaring till att han inte träder fram är att Appelqvist skulle varit rädd för bli misstänkt för att vara den andra mördaren som trängde in i Morrisons affär.

Möjligen är det en rimlig förklaring, men hur då förklara Hilda Ericksons tystnad? Om Hill talade sanning så skulle hon lätt kunna fria honom – men hon teg trots att hon besökte honom i fängelset, brevväxlade med honom och också var en av de sex kvinnliga kistbärarna vid hans begravning.

Dessutom avslöjade hon långt efteråt vad hon upplevt den där januarinatten. Hon gör det 1949 i ett brev till författaren Aubrey Hahn, som arbetade med en bok om Joe Hill och hon återger Hills berättelse om att det är Appelquist som skjutit honom i vredesmod.

Men återigen – varför denna långa tystnad? Ericksons förklaring är att Joe Hill avkrävt henne ett löfte om total tystnad med hänvisning till att han inte ska behöva bevisa sin oskuld.

Ändå är det svårt att förstå Ericksons agerande när dagen för arkebuseringen närmar sig – om man nu inte gör samma antagande som Adler när det gäller Joe Hill – att han helt enkelt ville bli martyr – han såg sig som viktigare för rörelsen som död än som levande. Han offrade sig medvetet, och möjligen kan det ha spelat in när det gäller hans beteende under rättegången, han avskedar sina advokater, försöker sköta sitt försvar själv men gör det inte särdeles bra.

Kanske var det Hills lust att offra sig som övertygade Hilda Erickson och fick henne att lydigt ställa in sig i ledet, sitt brev till Hahn undertecknar hon fortfarande 35 år senare med hälsningen ”Yours for the One Big Union”.

Allteftersom protesterna växte över hela världen, desto mer verkade Joe Hill (och kanske också en del ledare för IWW) stärkas i sin övertygelse om att det var som martyr han kunde skaka klassamhället. Det var inte ont om martyrer – men Joe Hill hade på bara två år– mellan 1912 och 1914 med sina 26 sånger med självklarhet skrivit in sig i den radikala rörelsens kultur – han var så att säga en mer lämplig martyr än de flesta andra.

När man ser på protesternas omfattning så förstår man hur djupt hatet var hos de styrande i Salt Lake City – de böjde sig inte för vädjanden från president Woodrow Wilson, och intressant är att se hur kraftfullt den svenska ambassadören W A F Ekengren agerade med regeringens stöd – här var det inte tal om tyst diplomati utan man ifrågasatte skoningslöst rättsäkerheten i Utah och krävde en ny rättegång.

William M Adlers biografi är gedigen i sin genomgång av förloppet och en styrka är att han också diskuterar en annan möjlig gärningsman – Magnus Olson – en norrman född i Tromsø som efter sin ankomst till USA blir yrkesförbrytare under en mängd antagna namn. Han blir känd för sin hänsynslöshet men också för sin förmåga att dupera omgivningen. Han befinner sig i Utah under den aktuella perioden, kallar sig Frank Z Wilson och leder ett gäng som ägnar sig åt väpnade rån, och han är så lik Joe Hill utseendemässigt att när denne förs till häktet så tror en polis att det är Frank Wilson man arresterat.  Men trots att vittnen pekar ut Wilson som en man som betett sig märkligt under mordnatten så lyckas han gå under jorden och polisen gör därefter inga större efterforskningar – de har redan en alldeles utmärkt misstänkt i förvar. Olson/Wilson kommer upp till ytan igen i 1920-talets Chicago där han arbetar som livvakt och indrivare åt Al Capone, och när mördarna flyr från platsen för massakern på medlemmar i Bugsy Morans gäng under Alla hjärtans dag 1929 så gör de det i en bil registrerad på Frank Wilson.

Vad återstår då av arvet efter Joe Hill? Inte mycket, hans sånger sjungs ganska sällan, det är mer minnet av honom som besjungs – mycket beror det på att den politiska rörelse han var en del av och till och med formade och organiserade inte längre finns i någon begriplig mening i västvärlden. I USA under förra seklets början växte IWW genom sitt arbete bland alla dessa miljoner nyss invandrade män och kvinnor som drev över kontinenten på jakt efter arbete. Förvisso är USA och västvärlden åter fyllt med människor som nyss invandrat från fattigare platser och förvisso driver de runt och jagar arbete – men de gånger de får arbeten är det en annan sorts arbeten än de som gjorde att stora kollektiv formades om än tillfälligt eller för en säsong. Nu är det arbeten i restaurangkök eller i serviceyrken eller som hantverkare i små grupper som är lösningen.

Samma slit, men en annan värld, ett annat sammanhang. Och ingen ny Joe Hill.

Vad man minns är väl också hans uppmaning till sina kamrater – att inte sörja, utan att organisera sig. Det låg i linje med att han hade varit motståndare till att IWW skulle lägga alltför mycket pengar på kampanjer för hans sak.

Men lika minnesvärd är hans vädjan till vännerna att absolut inte låta honom begravas i Utah – staten vars myndigheter mördat honom. Trotsig inte bara in i döden, utan även efteråt.